Adelina: "Bemötandet av flyktingar har förändrats sedan jag kom hit"

Utåt sett är Adelina Sejdijaj Mehmeti en vanlig svensk småbarnsmorsa. Hon bor i ett villakvarter i centrala Varberg och jobbar med arbetslösa på ABF.

Men bakgrunden som flykting från Balkankriget präglar hennes liv på många sätt: När det gäller yrkesval, livssyn och det politiska engagemanget.

Hon upplever också stora skillnader mellan att komma som flykting till Sverige för 30 år sedan och i dag.

Vi träffas en eftermiddag precis när Adelina har hämtat 3-åriga Nova och 6-åriga Laura på förskolan. På infarten till det nyrenoverade huset står flera barncyklar, med och utan stödhjul. På gräsmattan ligger en fotboll och några spadar som har rymt från sandlådan. I en av rabatterna vilar två dockor och på baksidan skymtar den för barnfamiljer i villa obligatoriska studsmatta.

Adelina har möjligheten att jobba på tider som passar familjelivet, vilket hon uppskattar. Även om det emellanåt blir jobb mer eller mindre dygnet runt.  

— Jag vill inte att tjejerna alltid ska se mig med telefonen så jag bokar inte in samtal när jag är med dem. Och så försöker jag släppa jobbet på helgen. Det är bra att ha oreglerad arbetstid när man har små barn. Men det är också lätt att tappa överblicken över hur mycket man jobbar.

Lyssnar du hellre än läser? Här finns poddversionen av Adelinas berättelse, plus uppföljningen

Svår tid att hjälpa arbetslösa

Adelina jobbar på bildningsförbundet ABF som handledare för arbetslösa.

Deltagarna anvisas genom Arbetsförmedlingen, men till skillnad från flera av de andra privata leverantörerna har ABF inget vinstintresse. Det betyder mycket tycker hon. 

— Det är skönt att slippa ha en chef som enbart tittar på siffror och börjar ifrågasätta resultat.

Ibland har vi 10 deltagare och ibland 85 och hade vi haft ett vinstintresse hade vi inte kunnat vara trygga i våra jobb när det är få deltagare.

— Tidigare har deltagarna kunnat få mer stöd från Arbetsförmedlingen, men det får de inte på samma sätt i dag. Det finns knappt några insatser alls, säger hon.

Hon tycker också att digitaliseringen av Arbetsförmedlingen har gjort det svårare.

— Både vi och deltagarna upplever att det är en envägskommunikation och att det är svårt att få kontakt om man har ett ärende.  

Med så hög arbetslöshet som det är nu är det dessutom nästan omöjligt att hitta jobb.

— Det som gäller är att lyckas få ut de arbetslösa i utbildning. Många kan få studera med aktivitetsstöd, så det är vad vi försöker just nu. Att rusta dem inför framtiden.

Lärt sig inte ta jobbet personligt

Adelina pratar med stort engagemang om vilken skillnad det gör i en människas liv att få ett jobb. Hur centralt arbete och inkomst är och hur tillfredsställande det är att lyckas hjälpa någon. Hon säger att det är tufft i dag att vara arbetslös och beskriver en annan grupp som hon möter. De som före pandemin stod allra längst från arbetsmarknaden och vars chanser till ett jobb i dag är näst intill obefintliga. Formellt kallas det arbetsträning och där är ABF.s uppdrag att höja motivationen och erbjuda dagliga aktiviteter som gör att de har rutiner.

Att jobba med människor som är i en så utsatt position och inte alltid kunna hjälpa så som man vill, kan förstås vara tärande. Men Adelina har lärt sig att inte ta jobbet personligt.

— Jag är där för att hjälpa dem att hitta en sysselsättning, inte för att vara deras psykolog. Mina kollegor tycker ibland att jag är kall, men att bli känslomässig hjälper inte mina deltagare framåt. Oftast löser sig det mesta om personer kommer ut i jobb, både socialt och ekonomiskt.

Adelina har lärt sig den hårda vägen vad det kan innebära att låta jobbet ta över för mycket.

Tidigare jobb gav viktig insikt

Som ung jobbade hon på det kommunala bostadsbolaget i Varberg. Där fick hon uppleva hur det var att neka bostad till människor som desperat behövde tak över huvudet.

Hon berättar bland annat om en kvinna som behövde fly från sin misshandlande man. En annan gång var det en kvinna som bodde i en källare med sina fem barn.  

— Jag mådde så dålig och tog med mig allting hem. När jag kom hem från jobbet stängde jag av telefonen och pratade inte med någon. Och jag tyckte inte om den jag blev. Men med åren lärde jag mig att låta det rinna av. Annars hade jag inte överlevt och orkat fortsätta.

Kanske är det denna erfarenhet som gör att de nuvarande kollegorna ibland uppfattar henne som kall. Något som inte direkt bekommer henne.

— Nej, jag vet ju att jag inte är det. Och så får jag resultat. Dessutom ser inte kollegorna hur jag är privat, när jag är hemma med min familj.

Stor förändring att bli mamma

När jag besöker familjen Mehmeti leker barnen i sina rum. Lilltjejen Nova kommer med jämna mellanrum och vill ha mammas uppmärksamhet medan vi pratar. Adelina försöker få klarhet i vad det är hon vill, men det verkar mest vara närhet. Så hon sitter i knät en stund innan hon tröttnar på vuxenpratet.

Adelina berättar hur annorlunda livet blev när hon fick barn.

— Det har förändrat mig så otroligt. Jag var väldigt aktiv, både med mitt vanliga jobb och som fritidspolitiker. Men så fort jag förstod att jag skulle få Laura så visste jag att det var det här jag skulle göra nu. Hon skulle få all min uppmärksamhet.

Adelina tackade nej till alla fortsatta politiska uppdrag och fokuserade på att vara mamma.

En roll som inneburit en och annan utmaning, inte minst för någon som har ett visst kontrollbehov.

— Mitt kontrollbehov märktes inte lika mycket innan jag fick barnen. Men nu är jag rädd för allting.

Adelinas yngsta dotter är lite sällskapssjuk under intervjun. Foto: Linda Thulin

Rädslorna handlar framför allt om hur framtiden ska bli för barnen och hur de ska se på sig själva.

— Jag vill inte att de ska bli utsatta i skolan eller i samhället, så vi jobbar mycket med det här hemma. Vi läser mycket böcker som handlar om att vara modig och pratar om hur viktigt det är att vara sig själv.

Könet ska inte begränsa döttrarna

Allra viktigast för Adelina är att döttrarna inte ska bli begränsade av sitt kön. Hon berättar att den albanska kulturen, som både hon och hennes man har med sig, gör stor skillnad på män och kvinnor. Det vill de inte föra över till sina barn.

— Till exempel händer det att folk frågar när vi ska skaffa fler barn, eftersom vi ju inte fått nån kille än. Men vi är tacksamma över att ha friska barn och kön är inget som överhuvudtaget är relevant.

När Adelina själv växte upp präglades hon mycket av synen att flickor och pojkar var menade för olika saker. Killar kan bli vad som helst, men flickor behöver inte vara så mycket mer än söta.  

— Det är det jag är orolig för. Att de ska sätta hinder för sig själva bara för att de är flickor. Jag försöker säga att det är okej att vara precis som man vill vara. Du kan göra precis vad du vill, det finns inga gränser bara för att du är tjej.

Skillnad att komma till Sverige nu och då

Familjen Sejdijaj kom till Sverige från Kosovo under Balkankriget i början av 1990-talet. Då var Adelina sju år. De två första åren bodde de på en flyktingförläggning i Borås, sen flyttade de till Varberg. När Adelina jämför hur det var för hennes familj att komma till Sverige med hur det är för dem som kommer hit nu så tycker hon att det är stor skillnad.

— De minnen jag har är glada och positiva. Vi hamnade direkt i ett bostadsområde med andra svenskar och vi välkomnades av grannarna. I skolan hade de förberett inför vår ankomst och folk var intresserade av vilka vi var.

På en vägg i villan i Varberg hänger en tavla över Kosovo där Adelinas och maken Valdets hemorter är utmärkta. Där hänger också bilder från Valdets svenska hemstad, Malmö. Foto: Linda Thulin.

Hur det är att komma som flykting till Sverige i dag ser Adelina på nära håll. Både genom jobbet med arbetslösa och i jobbet med nyanlända kvinnor som kommer till ABF för att lära sig svenska.

Och det är stor skillnad på samhället som mötte sjuåriga Adelina 1992 och det som tar emot dagens flyktingar. Ett exempel är skolan där man brottas med ökade sparkrav och återkommande kritik för att inte kunna tillgodose alla barns behov.

— I dag kommer de nyanlända eleverna till skolan och riskerar att främst ses som en belastning för lärarna. Människor tänker också mer på vilka resurser som krävs och hur mottagandet belastar samhället. Och kvinnorna som vi lär svenska, de har inga sociala kontakter. De berättar att grannarna inte ens säger hej och de är aldrig ute i samhället.

Rädsla för terrorister

För flyktingar som kommit på senare tid har läget även förvärrats av terrordåd kopplade till IS. Rädslan och misstänksamheten är större. Adelina upplevde det själv när hon började jobba med flyktingar genom ABF.

— Folk var rädda att det skulle gömma sig terrorister bland flyktingarna. Jag var också rädd. När vi undervisade i svenska på flyktingförläggningar åkte jag aldrig dit själv och mina föräldrar ville helst att jag skulle stanna hemma. Jag slutade berätta för dem att jag åkte dit.

Under de där åren hamnade Adelina ofta i diskussion med omgivning och kollegor om invandringen. Folk var kritiska och tyckte att det var dags att stänga gränserna. Adelina tog inte helt oväntat den motsatta positionen.

— Jag frågade “Har ditt liv förändrats av invandringen? Hur har du påverkats?” Ingen kunde svara. För de hade ju inte direkt påverkats.

Folk har vant sig

Uppfattningen om vilka konsekvenser invandringen fått på det svenska samhället har gått isär under hela den här tiden. Men nu ligger de där åren till viss del i backspegeln och jag frågar hur Adelina upplever stämningen i dag. Varberg är en ganska liten stad, med totalt 65 000 invånare i hela kommunen. Hon tycker att det är annorlunda nu.

— För kanske 10 år sedan såg man inga kvinnor med slöja i Varberg. Det gjorde man bara i Malmö och Göteborg. Nu ser man dem överallt. Det är det nya normala. Jag tror att folk har vant sig lite mer och jag upplever inte att det är motsättningar på samma sätt. Sen håller man sig fortfarande på sin kant och bjuder inte in till möten.  

Att prata integration med någon som har det såväl som jobb, passion och egen erfarenhet är intressant och spännande. Adelina har till exempel en ganska krass syn på att vara invandrare i Sverige. Även om hon sedan länge känner sig helt svensk så har hon också accepterat att samhället inte fullt ut kommer att se henne på det sättet. Hon kommer alltid att få frågor om sitt namn, sin bakgrund, eller den minimala brytningen. Hon förstår också att även om barnen är födda i Sverige kan deras efternamn och det faktum att de har albanska föräldrar innebära konstiga frågor och jobbiga situationer. 

— Vi försöker förbereda dem på bästa sätt genom att göra dem starka och trygga i sig själva. Vi säger att man är den man själv känner att man är och det kan ingen ta ifrån oss.

När Adelina var tonåring hade hon själv en identitetskris. Hon skuldbelade sina föräldrar för att de tagit henne till Sverige, där hon inte ville vara. När hon var i 20-årsåldern fick hon möjlighet att sommarjobba i Kosovo för den dåvarande presidenten Rugova. “Kontakter”, säger hon när jag frågar hur det gick till. Tiden i Kosovo fick henne att inse att hon är svensk och att det är här hon vill leva.

— Jag hör inte hemma i Kosovo. Den miljön och den kulturen är inte jag. Det här är mer jag.

Sommarjobbet hos Kosovos president gav viktiga insikter. Foto: Privat.

Efter hemkomsten började hon i stället engagera sig i den lokala politiken.  

— Det blev ett sätt att ta mig an min identitet som svensk. Att bli en del av det svenska samhället fullt ut.

Lyftes fram och frustrerades

Men när hon pratar om de fyra åren inom lokalpolitiken så finns där också en besvikelse och en viss frustration.

— Det blev väldigt många möten och tog mycket tid. Tid som man kunde använt effektivare. Det var många som drog i mig för att jag var ung invandrartjej, vi var inte så många som engagerade oss då. Och jag ville ju mycket och ville prova nya idéer. Samtidigt fanns en tradition att lojalitet lönar sig om man vill hamna högt på valsedlar. Har man varit med länge och gått på alla möten förtjänar man sin plats. Så det var inte alltid så lätt att komma fram.  

Under tiden som politiker talade Adelina på 1:a maj i anrika Societetsparken i Varberg. Foto: Privat.

Som fritidspolitiker var det också svårt att få tid att läsa på ordentligt, berättar Adelina. Man skulle snabbt sätta sig in i många ärenden. Och när partigruppen sen gick igenom olika underlag inför besluten, kunde man sällan tillräckligt för att det skulle bli någon diskussion. Det blev snarare att heltidspolitikerna som hade ett visst försprång talade om för de andra hur de förväntades rösta.  

Hoppas på comeback

När man jämför kommunpolitik med rikspolitik brukar det sägas att de lokala politikerna är mer inriktade på samförstånd. Alla vill vad som är bäst för kommunen och man är lite mer praktiskt inriktad än ideologiskt. Det är inte nödvändigtvis bra, tycker Adelina.

— Jag tycker att det är viktigt att visa kontrasterna, var partierna skiljer sig åt. Hur ska väljarna kunna veta vem som slogs för personaltäthet inom äldrevården om det hela tiden verkar som att alla är överens?

Men trots viss frustration och besvikelse över de första åren inom politiken är det uppenbart att engagemanget finns kvar. Och hon hoppas kunna ge det en ny chans när flickorna är stora.

— Kanske kan pandemin visa att man inte måste gå på en jäkla massa möten. Man borde i alla fall kunna varva med digitala möten, säger hon.

Hon poängterar att åldersfördelningen bland politikerna blir skev om småbarnsföräldrarna inte känner att de har tid med politik. Och hennes eget samhällsengagemang har snarare vuxit sedan hon blev förälder:

— Jag vill ha ett bra samhälle för barnen. Ett tryggt samhälle. Kanske beror det på att jag flytt från ett land i krig.

Linda Thulin
linda.thulin@livetilandet.se