Ann-Marie: ”Hur ska pengarna räcka?”

En av de sista sakerna hon säger innan vi skiljs åt handlar om välfärdslandet Sverige.

 — Det finns en desperation i systemet. Man försöker laga med tuggummi där det gått sönder men det kommer inte att hålla på sikt.

Hon som säger så heter Ann-Marie von Wowern. Hon har just gjort ett ganska stort avsteg från sitt vanliga liv när hon gett mig flera timmar för att prata om hur hon har det. I normala fall vill hon helst ha folk lite på distans och hon brukar inte vilja diskutera vad hon tycker och tänker. Hon beskriver sig till och med som lite folkilsken.

— Människor har blivit annorlunda. De är svåra och lättkränkta. Och ingen är vänlig längre, säger hon.

Föredrar kontakt via skärm

Istället tillbringar hon mycket tid hemma i radhuset i Skottorp, tillsammans med katterna och framför datorn. Kontakt via skärmen passar henne bättre.

Lyssnar du hellre än läser? Här finns poddversionen av Ann-Maries berättelse

Ann-Marie är 69 år och jobbade under sitt yrkesliv som läkarsekreterare. Hon älskade sitt jobb och var snabb och effektiv. Tyvärr kanske för snabb konstaterar hon, eftersom hon blev sjuk och faktiskt aldrig kom tillbaka till jobbet. Istället blev hon förtidspensionerad.

— Så här i efterhand önskar jag att jag hade slagits mer för att kunna stanna. Men jag var så trött att jag inte orkade kämpa. Jag sa, ge mig sjukersättningen då så går jag. Hade jag inte gjort det hade jag kanske inte varit fattig som en kyrkråtta nu.

Hennes ilska lockade mig

Senast jag träffade Ann-Marie var för tio år sen, när jag och mina radiokollegor gjorde ett antal sändningar hemma från våra lyssnares kök. Det var mitt sätt att komma närmre de lyssnare som så troget följde oss på P4 Halland och kommenterade ämnena vi tog upp i vårt program. Jag blev nyfiken på dem och ville veta mer om vilka de var.

Ann-Marie fastnade hos mig som få andra har gjort. Hon kunde skriva ganska hårda kommentarer på vår facebooksida. Verkade arg på ganska mycket om man ska vara ärlig. Sen välkomnade hon oss till sitt hem och lät oss invadera hennes kök med vår sändningsutrustning. Vi fikade, pratade om livet och fick hälsa på katterna och dottern Madeleine.

Bild från vårt första möte 2011. Foto: Privat.

Dottern missbrukade

Jag insåg att det här är en kvinna som kämpar hårt för att få livet att gå ihop. Det var inte bara tufft rent ekonomiskt, hon försökte också få den då 20-åriga Madeleine fri från ett drogmissbruk.

Då hade Ann-Marie precis varit på en resa som hon vunnit, för att besöka inspelningen av favoritserien ”Hem till gården” i England. Hennes lycka över denna resa genomsyrade hela vårt möte och diplomet hon fick på resan hänger fortfarande på väggen i vardagsrummet. Att få en inblick i en av våra lyssnare liv på det sätt gav mig en värdefull påminnelse om hur viktigt det är att vara nyfiken på människor. 

Så när jag bestämde mig för att sjösätta detta hjärteprojekt som ”Livet i Landet” är stod Ann-Maries namn överst på min lista.

Alla dagar ser likadana ut

Ann-Marie är totalt öppen med sitt liv och sina kamper. Och hon är extremt osentimental inför den — i alla fall med mina mått mätt — ganska tuffa tillvaro hon har.

Den enda gången det blir jobbigt är när jag ber henne berätta om en vanlig dag. Hon börjar beskriva hur hon går upp, dricker kaffe och ger mat till katterna och till fåglarna i trädgården. Men sen slutar hon ganska tvärt.

— Alla dagar ser likadana ut, säger hon. Det är egentligen ganska sorgligt. Jag vill faktiskt inte prata om det.

Isolerat liv utan bil

Radhuset där vi sitter, jag i en skinnfåtölj och hon i en hörnsoffa, ligger i Skottorp i sydligaste Halland. Det ligger egentligen exemplariskt, rent geografiskt. Det är bara ett par kilometer till Skummeslöv och havet och kanske en halvmil till södra Sveriges vackraste bokskog på Hallandsåsen. En knapp mil bort ligger Båstad och ungefär lika långt i den andra riktningen ligger sommarmetropolen Mellbystrand.

Men en knapp mil är bara nära när det är sommar, om man har bil, eller om det åtminstone går bussar. Denna vinter gäller inget av detta för Ann-Marie. Eftersom det inte finns någon mataffär i Skottorp så måste hon antingen ta sig till den lilla närbutiken i Skummeslöv (”Men den är alldeles för dyr för mig”) eller åka till Mellbystrand eller Båstad för att handla på stormarknad.

Inga höga krav på livet

På sommaren cyklar hon men nu när det är smällkall vinter är hon helt hänvisad till vänner som kan skjutsa henne. Den som tänker kollektivtrafik har inte provat att åka buss över länsgränser eller inom en kommun med en turtäthet om inte direkt håller storstadsnivå.

Det där är en av aspekterna med att leva ett liv i fattigdom, som Ann-Marie säger att hon alltid har gjort. Sedan hon slutade jobba lever hon på garantipension och ett bostadstillägg, vilket blir ungefär 13 000 i månaden. Det räcker säger hon, eftersom hon inte har så stora krav på livet. Men sen säger hon att det kanske hänger ihop med att hon inte har mått så bra.

— Hade jag mått bättre hade jag kanske också drömt om att resa. Eller ha en bil.

— Fast jag har ju fått höjd pension nu, säger hon och skrattar till. 100 kronor i månaden. Jag vet inte hur jag ska lyxa till det med en tusenlapp extra om året.

Minnet från resan till Emmerdale farm hänger fortfarande på väggen. Foto: Linda Thulin

Kamp med försäkringskassan

Hon tar som sagt sin situation med ganska gott mod och är vältalig och snabb i tanken. Det märks när vi kommer in på ämnet som verkligen skapar problem i hennes liv. Då kan jag också ana hur den ”folkilskna” Ann-Marie är. För det riktigt jobbiga just nu handlar om hennes dotters situation.

Madeleine har hunnit bli 30 och har till Ann-Maries lättnad varit drogfri sedan 2015. Hon har fått jobb på Systembolaget och har en egen lägenhet i Båstad. Så långt är allt frid och fröjd.

Men hon kämpar, precis som sin mamma på sin tid, med att orka arbeta på heltid. Hon har diagnostiserats med ADHD och fått både läkarintyg och utlåtande från sin chef att det inte funkar för henne att jobba heltid. Men alla som följt med i samhällsdebatten om sjukskrivningarna kan ju gissa hur fortsättningen lyder. Försäkringskassan säger att hon inte är berättigad till sjukersättning på den andra halvtiden. De anser att hon behöver söka ett annat jobb där hon kan ta pauser mellan varven.

Får stötta dottern med pengar

Det här är kortfattat Ann-Maries version av Madeleines situation. Jag har inte pratat med Försäkringskassan eftersom de olika turerna kring besluten inte är det viktiga i just den här berättelsen.

Situationen påverkar hursomhelst Ann-Maries och Madeleines liv. Ann-Marie får stötta så att dottern ska ha råd med sin hyra på 7000 i månaden. Hon tar fajter med Försäkringskassan och försöker få svar på vad som krävs och hur de ska agera för att dottern ska få ett liv som går ihop. När Madeleine har dåliga dagar tycker hon inte alltid att det är värt att leva nyktert, säger hennes mamma.

Jag träffar Madeleine när jag är hos Ann-Marie. Hon bjuder på hembakad banankaka rawfood-style och berättar hur hon och mamman har blivit vegetarianer. Hon är glad och pratsam och mår uppenbart mycket bättre än sist jag träffade henne. Men tillbaka till Ann-Marie.

Politiker behöver stå till svars

Vi pratar om politiker. Hon gillar inte dem.

— De kommer undan med sånt som jag aldrig skulle komma undan med. Och Löfven har samma månadslön som jag får på ett år.

Även de lokala politikerna får sig en skrapa. Jag antyder försiktigt att det nog är svårt att vara kommunpolitiker med så många krav och så tajt budget.

— Klarar man inte av det ska man inte ta ett sånt jobb. Jag hade aldrig klarat det. Men om man har ett sånt jobb måste man också få ta konsekvenserna om man gör misstag.

Även nu ser jag prov på det som hon kallar den folkilskna Ann-Marie. Förutom att hon tycker att människor är svåra så verkar hon också ha ett hett temperament.

Hon berättar om tiden som läkarsekreterare. Hur hon kunde bli arg när hon inte blev respekterad eller blev illa bemött. Så arg att hon en gång kastade en katalog på en läkare (”men hon blev inte skadad”). Och när hon aldrig fick tack för att hon vattnade blommorna slutade hon helt enkelt att göra det. Till slut var det någon som undrade om ingen tog hand om blommorna.

”Svårt att förklara!”

Nej, hon är nog inte alltid lätt att ha att göra med, Ann-Marie. Och det förklarar väl att hon har dragit sig undan folk mer och mer. Men ingen kan anklaga henne för att böja sig för vinden. Hon står upp för sig själv och det som är viktigt för henne, oavsett hur andra ser på det. Och kanske är det ett tecken i tiden, att en person som vågar vara kantig och inte lindar in sina sanningar blir ganska ensam.

Hennes tydlighet märks i vårt samtal. Det är inte mycket nyanser och hon uttrycker sig ibland så drastiskt att jag hajar till. Vi diskuterar en hel del. Jag ifrågasätter en del ordval och jag inser att det inte är ofta hon ger människor som ifrågasätter henne så mycket tid som jag får. Till slut tröttnar hon dock.

— Jag kan inte förklara så som du gör. Jag har inte så bra argument som du. Jag bara tycker så här!

Och jag skäms. För det där har hänt mig förr. Att jag med min journalistskalle och alla mina ord kan trötta ut en samtalspartner genom att helt enkelt vara bättre på att prata. Så jag backar lite och byter ämne.

Skäller på TV:n

Att vi alla har rätt att tycka precis vad vi vill är en av mina ledstjärnor. Jag vill verkligen inte vara en person som tror att mina åsikter är bättre än någon annans. Men det som också är heligt för mig är att man baserar sina åsikter på fakta. Och det är ju tyvärr lättare sagt än gjort i dagens samhälle.

Jag frågar Ann-Marie hur hon håller koll på vad som händer i världen.

— Det gör jag inte. Jag orkar inte. Jag har slutat titta på TV för jag mår så dåligt av det. Jag mår inte bra av att sitta där och skälla på TV:n, säger hon.

Tycker att medier är partiska

Är det all världens elände som blir för mycket, undrar jag.

— Nej, inte alls. Det är vinklingen. Det är inte vinklat på mitt håll och jag blir galen på att de inte är opartiska. Man ser ju hatet i deras ögon när de intervjuar Jimmie Åkesson, medan Annie Lööf kommer undan med vad som helst.

Här uppstår en diskussion igen, eftersom jag själv anklagats för liknande under min tid som programledare i P1. Jag undervisar Ann-Marie i hur journalistyrket går till, och att man alltid måste förhålla sig kritiskt till den man intervjuar. Hon får också en lektion i hur Public servicebolagens så kallade demokratiparagraf fungerar (*1 Läs mer längst ner), men där någonstans ser jag i hennes ögon att jag har förlorat henne igen. Hon vet ju vad hon hör och ser. Sen kan jag säga vad jag vill och komma med långa självgoda utläggningar om journalisters förutsättningar.

Katten Bamse och hans kompisar är ett kärt sällskap. Foto: Linda Thulin

Kriminaliteten skapar rädsla

Men trots att det blir intensiva meningsutbyten mellan varven så väjer vi inte för de svåra ämnena. Vi fortsätter att prata om hur orolig hon är över den ökande kriminaliteten (”Det räcker ju att titta på Efterlyst”), Jag gör som jag brukar när människor i min omgivning tar upp detta så heta ämne. Jag försöker nyansera, kanske minska oron lite. Tar upp att det finns en kommersiell aspekt i att medierna pratar om kriminalitet, eftersom det säljer. Och att politikerna pratar om det för att det vinner val. Det är helt enkelt mer gångbart att prata om kriminalitet än om socialförsäkringssystem eller hur vi har det på våra arbetsplatser, argumenterar jag. Tills jag inser att inget av det jag säger kan ändra det faktum att Ann-Marie är rädd. Och att hon är övertygad om att det företrädesvis är invandrare som står för det ökade våldet i samhället

Vill ha färre invandrare

När Ann-Marie säger att hon röstar på Sverigedemokraterna kommer det inte som någon större överraskning. Det är när jag frågar vad hon hade velat ändra på i samhället som hon säger att hon inte vill ha så många invandrare i Sverige.

Det handlar delvis om kriminaliteten men också om pengar. Hon tar som exempel att en nyanländ kvinna får samma lägsta pension som hon får (*2 Läs mer längst ner) och sen pratar hon om alla avslöjanden om fusk med assistansbidrag. Hon fattar inte hur vi ska ha råd med välfärd åt alla.

Lätt förstå frustrationen

När vi har kommit så här långt i samtalet är vi båda ganska trötta. Och även om jag återigen gärna vill nyansera och prata om hur lätt det är att generalisera och dra slutsatser som inte överensstämmer med verkligheten, så har jag lärt mig min läxa. Jag är ju här för att lyssna på vad hon har att säga, inte för att ge henne en lektion i faktagranskande och källkritik. Och sanningen är ju att inte heller jag kan alla fakta.

Samtidigt är det lätt att förstå oron och frustrationen hos Ann-Marie. Kampen om rätt till sjukersättning för dotterns funktionshinder är de inte ensamma om. Många i liknande situation har kritiserat systemet och regeringen har också tillsatt en utredning för att se över regelverket.

Och för dem som lever i arbetslöshet, sjukdom eller på andra sätt behöver att välfärdsstaten Sverige har ett fungerande trygghetssystem, är det kanske inte så långsökt att fråga sig hur pengarna ska räcka till allt.

Ett tankeväckande möte

Så när Ann-Marie säger det där om desperationen i systemet och att laga hålen med tuggummi, inser jag direkt att det är de här frågorna jag nu ska ta vidare till någon som kan svara på om hon har rätt.

Vi avslutar intervjun och jag tar några bilder på henne och katten Bamse som jag träffade redan för 10 år sedan. I bilen hem tänker jag att vi nog mer hade ett samtal än att jag intervjuade Ann-Marie. En lite ovanlig situation för mig. Men kanske kan de här berättelserna fungera så. Kanske gör det ingenting att jag tar mer plats i samtalen än jag brukade som public service-journalist. Jag får prova mig fram.

Senare samma kväll skriver jag till Ann-Marie och tackar. Och hon säger att hon fick en del att tänka på under vårt samtal. Och det känns bra för då var vi två om det.

*1 Om den så kallade demokratiparagrafen inom skattefinansierade Public service-bolagen (Sveriges radio, Sveriges television och Utbildningsradion).

Alla som är anställda inom Public service har spelregler att förhålla sig till, som beslutats av politikerna som ger tillstånd för verksamheten. Där står det att om någon medverkande säger något som bryter mot den demokratiska principen om alla människors lika värde, så måste medarbetaren markera. Som tidigare anställd inom public service så tycker jag att det är en bra och självklar princip, om man ska företräda hela befolkningen. Men jag kan också erkänna att det är en ganska svår regel i praktiken. Man måste agera väldigt snabbt i direktsändning och det är många gånger en bedömningsfråga om hur det som sägs ska tolkas. Risken är också att medarbetaren uppfattas som partisk, trots att motivet är det motsatta.

*Om garantipensionen Jag kollar upp det som Ann-Marie säger om att en invandrarkvinna får samma garantipension som hon får. Man kan läsa mer om pensionen och vem som får vad på minpension.se. Där står det bland annat att om man har flyktingstatus så får man den lägsta garantipensionen, precis som Ann-Marie säger. Förutsättningen är att man flyttade hit innan man fyllde 65 och inte har bott i andra länder än sitt hemland innan man kom till Sverige. Om man inte har flyktingstatus så baseras pensionen på antal år i Sverige. För att få full pension behöver man ha bott i Sverige i 40 år.

           Malin Junestav forskar om socialförsäkringssystemen och hon delar Ann-Maries oro