Anna: "Är jag ensam om att stöka till livet?"

Vissa människor verkar förföljas av problem. Livets väg leder dem ständigt ner i diket, utan att man riktigt förstår varför. De har problem med relationer, jobb, ekonomin, hälsan. Och har spiralen väl börjat gå nedåt, kan det vara väldigt svårt att få den att vända uppåt. En av dessa personer är 42-åriga tvåbarnsmamman "Anna".

Hon kontaktar mig efter att ha hört mig prata om Livet i Landet i P4 Halland. Jag hinner knappt ut ur sändning förrän Annas mail kommer:

“Jag vill vara med! Jag funderar jättemycket över mitt liv. Allt har vänt sig emot mig och jag och mina barn riskerar att förlora vår trygga punkt i tillvaron, vårt hus. Du kommer nog att få en del att bita i, men jag skulle kanske få näsan över vattenytan”.

Lång lista över elände

Jag tvekar när jag läser hennes mail. Vad var det jag sa i den där radiointervjun som fick henne att tro att jag kan fixa hennes liv? Jag sa ju bara att jag vill berätta om hur folk har det. Och sen dra någon slags slutsats om samhället av det.

Jag skriver tillbaka att jag gärna pratar vidare men att mitt syfte inte är att lösa enskilda personers problem. Hon svarar att hon fattar och när vi talas vid visar hon sig vara en person som inte saknar självinsikt. Inte heller viljan att kämpa. Men förmågan att vända spiralen verkar ändå saknas.

Lyssnar du hellre än läser? Berättelsen om Anna finns i poddform här:

Hennes historia om sakerna som gick fel tar aldrig slut. Varje gång jag ska hämta luft för att säga något fortsätter hennes eländesbeskrivning.

Hon har varit utmattningssjuk sedan 2013. Då bidrog en eskalerande konflikt med några kollegor till att hon inte orkade mer.  

— Men droppen blev till slut en flytt till kontorslandskap, som i princip förintade mig, säger Anna.

Efter några år skolade hon om sig och fick en säsongsanställning i sin nya bransch. Den fick hon avbryta eftersom arbetsgivaren inte ansåg att hon var frisk nog för att börja jobba. Men förra säsongen fungerade bra och nu ska hon strax tillbaka till samma ställe.

I sin trädgård har Anna skapat många platser för eftertanke och vila. Foto: Privat

Ungefär samtidigt som hon blev sjuk träffade hon en ny man som hon köpte huset med. Ett hus där hon säger att hon äntligen fick ro.

— Men han var också utmattningssjuk och när han blev frisk utan att jag blev det så blev det jobbigt. Då tyckte han att jag var lat, berättar hon.

Konflikter i relationer

Så småningom upptäckte hon att han träffade andra och att han i hemlighet tagit nya lån på huset. Nu vill han att hon köper ut honom, och eftersom hon inte har råd med det vill han tvångsinlösa huset.

Där bor Anna nu tillsammans med sina två tonårsbarn vars pappa hon har en usel relation till. Efter en hel del turbulens bor båda barnen på heltid hos henne. Annas förhållande till sina egna föräldrar är också komplicerat. Som tonåring blev hon till och med familjehemsplacerad i ett knappt år, under en konfliktfylld period.

— Jag har alltid känt mig som familjens svarta får. Och nu när jag varit sjuk har de inte förstått mig, utan tyckt att jag ska rycka upp mig.

Just nu har Anna också problem med lagen. Hon blev polisanmäld av en av sina få nära vänner, för ett brott som hon utan omsvep erkänner att hon begått. Det är inget grovt brott, men inte heller något man viftar bort lättvindigt. Och nu sitter hon i sitt hus och undrar hur det blev så här.

Många försök att få hjälp

— Jag har försökt få hjälp på alla möjliga sätt, men jag har inte förstått eller kunnat förklara vad det är som stökat till det för mig. Så det har aldrig riktigt hjälpt, säger hon.

Och jag må vara en blödig person, men det är svårt att inte bli berörd. Jag vet förstås inte allt som Annas närmsta omgivning vet, men jag hör att jag pratar med en person som desperat vill få styrsel på sitt liv.

—Jag vill att någon utifrån ska titta på mitt liv och säga vad den ser. Och så vill jag få en uppfattning om ifall jag är ensam om att ha det så här, säger Anna.

Och jag undrar samma sak. Hur vanligt är det att människor tappar kontrollen på det här sättet? Att de har så svårt att få livet att fungera i alla dess beståndsdelar?

Vilken roll har i så fall samhället och vilket är den enskildes eget ansvar? Mitt intresse är väckt och jag åker för att träffa Anna.

Besök i en annorlunda trädgård

På väg in på tomten är det som en liten konstinstallation. På ett brunmålat plank hänger en trälåda som blivit en hylla, i vilken det står ett par ljungplantor. Under lådan har hon byggt en soffa på några cementblock med ett trasigt trädgårdsbord som ryggstöd och en lastpall som sits. På ena sidan bänken står ett gammalt spinnrockshjul lutat mot planket, på den andra en helt rödmålad begagnad damcykel. 

Det ser så trevligt ut att jag genast tar fram kameran för att ta en bild. När jag tar ett par steg bakåt för att få med allt i bilden håller jag på att gå in i något som står mitt på infarten. Det är en gammal tv.

En blandning av kreativitet och röra präglar Annas liv och tillvaro. Foto: Linda Thulin

Efter att Anna och hunden Diddy hälsat välkommen följer en timmes lång rundvisning i en trädgård som följer samma mönster. Fantastiska kreativa lösningar, med mängder av plantor, träd och växter som hon entusiastiskt visar. Här finns växthus, terrasser, en hemmabyggd damm och ett hönshus. Dessutom flera olika vrår där man kan sitta och koppla av och lyssna på fåglarnas kvitter och dammens porlande.

Kreativt och halvfärdigt

Men här finns också lika många halvfärdiga byggen, trasiga möbler, avlagda gamla mattor och spruckna krukor.

 — Det här skulle bli en carport, men den blev inte som jag hade tänkt. Men den har i alla fall stått där i tre år utan att blåsa sönder, säger hon och pekar på ett knappt halvfärdigt bygge.

Hon beskriver med stor stolthet allt vi ser, var hon hittat det, vad hon gjort med det. Och med jämna mellanrum skjuter hon in:

— Det här får du tänka bort.

Det är en fascinerande rundvandring där jag blir imponerad av allt arbete och all lust och kreativitet. Men också stressad av allt som inte hör dit. Jag tänker på hur fint där hade kunnat vara om allt som inte skulle vara där togs bort. Samtidigt avundas jag Anna som bara ser det fina. Att hon så lätt kan tänka bort det där andra.

En plats att vara sig själv

Det säger en hel del om henne och får mig att förstå varför hon absolut inte vill flytta. Här kan hon vara som hon är, på sina villkor.

På sommaren går hönsen fritt i den trädgård som Anna älskar så mycket. Foto: Privat.

Parallellt med rundvandringen och Annas berättelse om sitt hem och sitt liv jobbar min hjärna för fullt med att ta in alla intryck och att försöka få grepp om henne. Vad säger Annas historia om samhället vi lever i idag? Och vilken blir min roll, utöver skribentens? Hon har ju sagt att hon behöver ett utomstående öga. Så hur rak ska jag vara med vad jag ser och tänker? Vem är ens jag att ha en uppfattning?

Ingen kan anklaga mig för att leva ett helt normativt liv. Inte heller jag har alltid haft lätt för ordning och struktur, och förståelse från omgivningen är vi många som behöver men inte alltid får. Men jag är inte expert och långt ifrån kvalificerad att bedöma varför Annas liv är så besvärligt.

Inte ett samtal som andra

Däremot har jag pratat med många människor under min karriär. Av alla de slag. Och det går inte att blunda för att ett samtal med Anna inte är som ett samtal vilket som helst.

Hon är uppfylld av det hon har runt sig. Berättar, beskriver och kommer ständigt på nya saker. Men hon tappar också ofta tråden. Glömmer vad det var hon pratade om. Och när jag försöker leda in samtalet på mina frågor, de som inte är direkt kopplade till det som Anna visar och berättar, så är det svårt att bryta igenom.

För mig blir den rent fysiska röran kopplad till den inre röran. Det är som att oförmågan att fullfölja, välja och skapa struktur i omgivningen även avspeglas i det mentala.

Carporten blev inte riktigt som det var tänkt. Foto: Linda Thulin

I slutet av rundvandringen passerar vi ett gammalt rostigt isfyllt badkar som hon ärvt av grannen. Tanken var att göra något kreativt med det. Jag frågar om hon aldrig tänkte att badkaret kan bli ett problem snarare än något fint, om det bara blir stående bland alla de andra ofärdiga projekten.

Men Anna ser inte på det ofärdiga på det sättet. Hur hon ser på det har hon skrivit om i en text för några år sedan. Hon visar mig texten när hon går för att göra kaffe, och jag återger en kortad version.

“Projekten ger ett uns av hopp”

Projektet finns där som en påminnelse om att det finns en verklighet i nuet, trots dunklet och kylan. Som en underbar utväg när tystnaden och tankarna blir för tunga. Som en tillflyktsort.

(---)

Man kan tycka att det ser rörigt ut, för all del. Man kan tänka att herregud människa, ska du inte ta och plocka undan allt det här? Det står ju bara där, stolen under syrenbusken blir ju förstörd av vinterns kalla blöta väta, blommorna är ju döda för länge sen och det ser sorgligt och skräpigt ut. Men det finns en annan sida av myntet. Det ger ett uns av hopp.

(---)

Jag kan bara säga att det är en himmelens tur att jag inte är av den bortplockande sorten. Dessa påminnelser om ljusare tider som denna så kallade röra ger mig, är min räddning.

Anna 2017

Känner igen sig i roman

Inne i huset går temat från trädgården igen. Här finns mängder av prylar som hon hittat på loppisar och som sätter piff på hemmet. I vardagsrummet står en fin gammal sekretär, några stolar med plyschklädsel och en stereomöbel med inbyggd radio och skivspelare. Den fungerar förstås inte, men den är cool och vacker.

På ett litet soffbord har hon byggt en installation med några snäckskal och en bok. Det är den klassiska brittiska 1980-talsromanen Snäcksamlarna av Rosamunde Pilcher. Boken handlar om den bohemiska trädgårdsälskande kvinnan Penelope.

Romanen "Snäcksamlarna är en favorit. Foto: Linda Thulin

— När jag läste den kände jag direkt att den handlar om mig! Det är så mycket som är likt. Våra barn har snarlika namn och vi kallas båda mamsen. Beskrivningarna av hennes miljöer är precis så som jag känner med mitt eget hem och omgivningen här.

Ingen ordning på papper

I köket är bordet belamrat med papper, pärmar, böcker och anteckningsblock. På en hylla ligger två prydliga mappar som hon vid något tillfälle fått hjälp med för att få ordning på post och räkningar.

— Det är inte meningen att de ska vara fulla med papper. De ska rensas efter hand, säger hon om ett av flera försök att skapa struktur med hjälp av en arbetsterapeut.  

Sen försöker hon beskriva vad som händer i hennes huvud och varför det blir så svårt med ordning och struktur. Som att hon på väg till diskmaskinen med en tallrik plötsligt kan komma på att katten behöver mat, och så hamnar tallriken någon annanstans. Eller hur hon kan höra något på radion som hon måste skriva upp för att inte glömma. Det är inte heller helt ovanligt att hon glömmer bort att hon lagar mat, och blir påmind när vattnet kokar över.

Svårt komma till saken

När vi ska prata om något som hände i höstas ritar hon ett hjul i luften och pekar var på årshjulet det hände.

— Det är som att jag inte ser saker i ord utan i bilder, säger hon. Ord får inte samma fäste om de inte kan kopplas till en bild.

Och så berättar hon om hur svårt det är när hon inte kan få fram vad hon menar på ett kort och koncist sätt.

— Jag lägger ut texten i långa beskrivningar, kommer inte till saken och får ofta börja om så att folk tröttnar till slut.

Hon berättar hur hennes son beskrev hennes sätt att prata som oändlighetssymbolen (en liggande åtta). Hon ska framåt men det går lite på snedden och sen spårar hon ur och måste börja om.

— Han satte ord på det så precis att jag utbrast “Ja! Precis så! Tack för att du fattar och ser, och förklarar för mig så att jag kan förstå mig själv”. Han ser samband som jag inte ser.

Tidsuppfattning är ett annat problem för Anna. Till exempel vet hon mycket väl vilket datum barnen fyller år.

— Ändå kommer födelsedagen ofta helt plötsligt, utan att jag fattar vad som händer, säger hon.

Fått hjälp på flera fronter

Vid det här laget sitter vi ute på altanen med kaffe och vetebröd. Hon visar mig ett ark fullt med anteckningar som hon har skrivit inför mötet med mig. Texten är minimal och står i olika sjok över hela pappret. Det är nästintill omöjligt att läsa. Och jag tänker att Annas hjärna fungerar väldigt annorlunda.

Jag frågar henne vad hon har fått för hjälp under de här åren. Listan är lång: sömnskola, stresskola, ångestskola, föräldrastöd, terapi, yoga, qigong, individuellt stödteam, KBT, och så vidare.

Och så kommer vi in på diagnosen. För efter att ha varit sjukskriven för utmattning sedan 2013 utreddes hon ganska nyligen och fick veta att hon hade ADHD. Troligen med diskreta inslag av autism. Hon blev erbjuden mediciner som hon inte ville ta.

— I efterhand har jag fått tydligare förklaringar av hur de hade kunnat hjälpa, men det fick jag inte då.

Den klinik som utredde henne hade långa köer till sina samtalsgrupper och hon fick aldrig någon plats innan pandemin satte stopp. Sedan tidigare hade hon träffat en psykolog via vårdcentralen och kunde inte få fler besök. Så nu går hon omkring med en ADHD-diagnos som hänger i luften, och som jag som den lekman jag är bara kan gissa är en stor del av roten till det onda.

Förtvivlad vid tanke på flytt

Att Annas liv har kantats av svårigheter, inte minst när det gäller relationer och struktur, det står klart av det hon berättar. Men det som gör henne extra desperat just nu är risken att behöva lämna sitt hus och flytta till en hyreslägenhet.

— Det här hemmet och trädgården är min medicin. Måste jag flytta är risken att jag blir sjuk igen och inte ens kan jobba som jag kan nu. Det är som att jag har Marianergraven framför mig, säger hon om det som väntar om hon måste flytta.

I trädgården får hon utlopp för sina kunskaper och sitt intresse för växter. Och oavsett vad vissa andra tycker om det där som hon inte ser, så har hon en oas i sitt hem. Även andra uppskattar det, berättar hon.

--Stimmiga barn blir lugna, vännerna trivs och andas ut och barnens kompisar tycker om att komma hit. “Det är en bra aura på det här stället”, som en av dem sa.

Det är fler Anna som får lugn i hennes trädgård. Foto: Privat

Men kostnaden för huset är hög. Det köptes med ett lån som har räntor högre än bankens och Anna har under åren hon försökt komma tillbaka bara fått olika typer av sjukersättningar. Aldrig någon vanlig lön. Bostadsbidrag, underhåll och barnbidrag till trots, så blir det inte mycket pengar att leva på för tre personer.

Tycker hon har bevisat sig

Som Anna ser det vore det på sikt en samhällsekonomisk vinst om hon kunde bo kvar.

Hon vill flytta över det dyra bostadslånet med 6 procents ränta till en vanlig bank som har räntor på dryga 1 procent. Det som krävs är en medlåntagare på en del av lånet. Så från hennes perspektiv så kan en namnteckning på ett papper rädda hela hennes existens och familjens mående.

— Det känns orimligt att det inte ska gå att lösa. Alla andra kan få ränta på 1.15 procent. Men jag som betalar min ränta på nästan 6 procent kan inte få det stödet.

Hon berättar hur hon det senaste året betalat över 100 000 kronor i ränta på lånet, med lägsta tänkbara inkomst. Så hon tycker att hon har bevisat att hon kan. Men det räcker inte. Hon har bett sina föräldrar om hjälp, men de har sagt nej.

— De är ju pensionärer och har inte heller det så fett, säger Anna.

Föräldrarna har också sagt att det var korkat att köpa huset för pengar som hon och sambon egentligen inte hade. Annas syn på det hela och problemen hon brottas med lyckas hon till sin frustration inte förmedla.

Behöver få vara sig själv

— Jag är en person som inte kan ljuga. Och att då inte bli trodd eller förstådd, det skrämmer mig. Det känns som att ingen i min omgivning ens vill förstå.

Förväntningarna på att hon, med de problem hon har, ska ta sig i kragen, känns orättvisa och övermäktiga. 

— Det är som att någon skulle ta mina glasögon och tvinga mig att läsa, trots att jag inte kan se.

Men trots alla problem är Anna ganska stark i sig själv och stolt över mycket av det hon åstadkommit. Och hon pratar inte särskilt mycket om vad hon skulle kunna ändra. Jag frågar vad som säger att hon skulle fungera bättre i relation till andra, till exempel jobbarkompisar, bara för att hon får stanna i huset.

 — Om jag har någonstans där jag får vara mig själv, så kan jag klara det andra. Det är som att man är hungrig, och inte kan fungera normalt förrän man är mätt, säger hon och förvånas sedan av liknelsen som hon är ganska nöjd med.

Och jag förstår. Det är ett mänskligt behov att få vara sig själv. Vad det än innebär.

Viktigt hamna i rätt sammanhang

Anna säger att strukturen som hon verkar behöva, var något hon fick som barn. Och då märktes inte problemen lika mycket. Å andra sidan doldes också vem hon var. Och kompisar hade hon alltid svårt med. Hästar blev hennes räddning.

Men balansgången mellan att få vara sig själv fullt ut och samtidigt vara en fungerande samhällsmedborgare är svår. Visst måste samhället kunna ställa krav på viss anpassning, eller?

Jo, det tycker Anna också. Hon tror att om hon fick hjälp så skulle hon också kunna ge tillbaka. Men hon behöver hamna på rätt ställe och jobba med rätt sorts människor. Kanske också ha en chef som klarar av att hantera eventuella konflikter som kan uppstå när det skär sig när folk fungerar olika. Och som kan påminna henne om att man måste äta eller när det är dags att gå hem. Det gör hennes nuvarande chef, berättar hon.

“Människor är inte klossar”

— Alla ska fållas in idag. Men det finns ju så många olika värden. Och människor är inte klossar som man kan stapla hur som helst.

Det senaste som skapat problem, utöver huset, handlar om konsekvenserna av brottet hon är misstänkt för. Jag väljer att inte skriva om omständigheterna för att skydda Annas omgivning. De ska inte påverkas av att Anna väljer att berätta. Det är också därför jag bytt namn på Anna och inte visar henne på bild.

Brottet är av ekonomisk karaktär och gjordes enligt Anna i syfte att hjälpa sig själv och någon hon brydde sig om. De fulla konsekvenserna av handlingen såg hon inte förrän i efterhand, säger hon. I värsta fall kan hon dömas till fängelse.

Den här situationen har skapat ännu mer påfrestningar i de nära relationerna. Och Anna känner sig attackerad från alla håll.

— Man sitter i en läckande liten båt och blir beskjuten från alla håll. Man ska bli frisk och förväntas tänka klart, samtidigt som man har fullt sjå att täta alla nya skotthål.

Småsaker får stora konsekvenser

Och den där läckande båten blir känslig för saker som vi andra, som sitter stadigt i våra båtar, knappt skulle märka om vi drabbades.

Som att hon skulle ha börjat jobba igen häromdagen. Arbetsförmedlingen ringde och flyttade fram starten en vecka på grund av att alla papper inte var klara. Men när Anna klev in på jobbet på det nya datumet undrade chefen vad hon gjorde där. Pappersarbetet var fortfarande inte klart, men det hade Arbetsförmedlingen glömt berätta. Så Anna fick vända hem igen. Ytterligare tid gick förlorad för en person som behöver varje krona som en arbetsdag kan ge.

När vi skiljs åt vet hon fortfarande inte när hon ska börja jobba. Eller vilket straff som väntar. Eller om hon måste flytta.

Det är tur att våren är på gång och att trädgården är full av ofärdiga projekt.

Linda Thulin
linda.thulin@livetilandet.se

---

Hur ensam är Anna? Och vad kan samhället göra för att hjälpa?
Läs uppföljningen med Ylva Ginsberg som är medicinskt sakkunnig i psykiatri på Socialstyrelsen.