Forskaren om Ann-Marie: "Behövs översyn av trygghetssystemen"

Min tanke med Livet i Landet är att varje möte ska väcka en mer övergripande fråga om samhället. Det kan vara en tanke, reflektion eller konkret frågeställning. Något som berör fler än den som har berättat. Jag letar upp en person med god kunskap om eller någon slags makt i ämnet. 

Efter mitt mitt möte med Ann-Marie vill jag gärna veta om det verkligen är som hon tror. Att de svenska trygghetssystemen är på väg att gå sönder.

Så jag letar efter någon som har god kunskap om systemen både i nutid och dåtid. Så småningom hittar jag Malin Junestav som har forskat om de här frågorna i över 20 år. När hon doktorerade i ekonomisk historia skrev hon om hur arbetslinjen som politisk idé påverkat socialpolitik, socialförsäkring och arbetsmarknadspolitik. Hon har också arbetat på Arbetslivsinstitutet och IFAU (som forskar om och utvärderar arbetsmarknad och utbildningspolitik). Sedan 2012 är hon analytiker på Försäkringskassan där hon numera är ansvarig för forskning och utveckling. Dessutom sitter hon i en referensgrupp för en kommande rapport om trygghetssystemen.

Lättare trilla igenom systemen

Och för att göra en lång historia kort så säger Malin Junestav faktiskt att Ann-Marie delvis har rätt. Kanske inte med exakt samma ord, men hon är mycket bekymrad över hur utvecklingen har sett ut de senaste 10-15 åren. Hon säger att ersättningarna från trygghetssystemen har urholkats och inte följt med i hur löner och kostnader har utvecklats i övrigt.

— Det har blivit allt lättare att trilla rakt igenom systemen.

Hon berättar också att socialförsäkringssystemen visserligen alltid varit ett lapptäcke av reform på reform. Men att vi nu är i en situation där hon säger sig förstå att situationen väcker missnöje. Att Sverige tagit så dålig hand om de medborgare som har det allra sämst har bäddat för ett  missnöje. Och nu utnyttjar invandringskritiska krafter dem som inte har det så bra för sina politiska syften, säger hon.

"Sjukersättningen en fattigdomsfälla"

När Malin läser artikeln om Ann-Marie får jag genast en fråga på mail angående jämförelsen mellan Ann-Maries pension och en pensionerad flyktingkvinnas. Jag redogör för hur jag kollat uppgiften, men får då svaret att det inte är flyktingkvinnans pension hon ifrågasätter utan Ann-Maries. Den verkar orimligt låg,  tycker hon. Och jag undrar om jag borde dubbelkollat eller om jag kanske missförstått, men frågar sen om det kan bero på att Ann-Marie ju fick sjukersättning innan hon gick i pension.

— Ja, absolut. Där har vi ett stort problem. Är det någonstans man borde börja skruva så är det där. En fattigdomsfälla! skriver Malin.

Under själva intervjun återkommer hon till den här gruppen. De som tidigare kallades sjukpensionärer eller förtidspensionärer, men som nu alltså får sjukersättning, har halkat efter väldigt mycket säger hon. Ett problem som hon tror man skulle kunna lösa relativt enkelt genom att höja lägstanivån på ersättningen till den gruppen och räkna om prisbasbeloppet som ersättningen bygger på.

— Jag tror inte att det skulle kosta så fruktansvärt mycket. Men som vanligt är det de som har svagast röster i samhället som inte har makt att påverka. Det är för lätt att låtsas som att man inte hör dem.

Pandemin visar att det går att förändra

Men det är inte bara sjukersättningen som är ett problem enligt Malin Junestav. Det skulle behövas en större översyn av alla trygghetssystemen: A-kassan, sjukförsäkringen och de kommunala stödsystemen. De behöver lira bättre med varandra, som hon uttrycker det.

— Jag tror att det finns större maskor i nätet än många är villiga att medge.

Men det krävs en politisk vilja att samla en majoritet som vill förändra och den har inte riktigt funnits efter 90-talet ekonomiska kris.

— Samtidigt ser vi nu under pandemin att det överraskande nog fanns en politisk vilja att göra vissa drastiska ändringar, till exempel inom socialförsäkringen. Kanske krävs det en extern chock för att det ska hända, säger Malin.

Så var det tänkt från början

När de svenska trygghetssystemen började växa fram så smått på 1930-talet var det framför allt för att rädda folk från att hamna på gatan: De som skadats i arbetet, äldre som inte längre orkade arbeta och mödrar, särskilt de som var ensamma med sina barn.

Så småningom utvecklades systemen till att ge ersättning för förlorad arbetsinkomst när man var sjuk, det man kallar sjukpenninggrundande ersättningar. Sen har fler och fler reformer tillkommit. Föräldraförsäkringen är en av de mest generösa i världen och den senaste stora reformen var den statliga assistansersättningen, LSS. Den ger rätt till särskilt stöd och service till funktionshindrade och har haft stor betydelse för många människor.  

När man först utredde LSS trodde man inte att det skulle beröra så många. Det visade sig vara fel och därför har reformen kostat mer än man hade räknat med. Dessutom var det länge bristande kontroll, vilket bland annat har gjort fusk med assistansbidrag till en inkomstkälla för den organiserade brottsligheten.

Passar dåligt i en global ekonomi

Att Malin Junestav beskriver socialförsäkringssystemet som ett lapptäcke beror på att man ända sedan 1930-talet byggt på systemen utifrån ungefär samma stomme. Man har lagt till, ändrat och ibland dragit ifrån reformer i takt med att olika behov har tillkommit. Men man har inte gjort några grundläggande systemförändringar. Och nu har det blivit extra svårt, säger hon.

— Den nya globala ekonomin passar dåligt ihop med ett nationellt trygghetssystem. Marknaden — även arbetsmarknaden — blir alltmer global, medan varje enskilt land har sitt eget välfärdssystem. Vi har till exempel grupper med utländska medborgare som kommer hit och jobbar ibland och många typer av otrygga anställningar.

Arbetslinjen har skapat "vi" och "dom"

Apropå det där med arbete, så ser Malin Junestav också ett problem i vår förändrade syn på arbete. Hon hänvisar till den politiska diskussion om arbetslinjen som handlat om allas ansvar att arbeta och försörja sig själva.

— Den har lett till att man pratar om dem som inte är en del av arbetslinjen som “de andra”. Att det är “vi här” som försörjer “dem där”. Och det är farligt, för vem som helst kan drabbas. Det är hårt där ute i arbetslivet.

Ett exempel är det som Ann-Maries dotter Madeleine råkat ut för. Hennes ADHD-diagnos gör att hon snabbt blir uttröttad och inte kan jobba heltid. Men hon förväntas hitta ett jobb där hon kan ta mer pauser. Sjukersättning på deltid kan hon inte få.

Många med liknande problem slåss för att få sjuk- och aktivitetsersättning, men enligt Malin Junestav är det extremt få som kan få det idag.

Viss typ av jobb saknas

Ett annat problem är att jobben för dem som inte orkar jobba fullt ut inte finns idag. Det finns inte lika många skyddade eller så kallade okvalificerade arbeten som det fanns förr.

— Så vad ska den här gruppen göra? Vi måste erkänna att det finns de som inte klarar av att fullt ut uppnå definitionen av den eftersträvade arbetslinjen.

Att det finns brister i systemen som ska ta hand om oss när vi har det som sämst,  riskerar att påverka hur vi ser på dem som har det ännu sämre. Flyktingar som kommer till Sverige och får hjälp att etablera sig här blir ett rött skynke för människor som känner sig förfördelade och orättvist behandlade.

Men enligt Malin Junestav så har inte den ökade invandringen påverkat just socialförsäkringssystemen särskilt mycket. Det finns inga siffror som visar att utgifterna har ökat på grund av invandring.

— Sen vet vi att flyktinginvandring på kort sikt inte är en kassako, men det är nog snarare migrationsverket och kommunerna som ser de kostnaderna, säger hon.

Okunskap och misstro ett problem

Hursomhelst så skapar den här situationen mycket missnöje och många “sanningar” om hur saker och ting ligger till. Det är ingen överdrift att säga att det finns ett och annat man måste kunna om man ska ha full koll på vilka bidrag och försäkringsersättningar som olika personer har rätt till i Sverige. Och att det i vissa grupper finns en stark misstro mot myndigheter och etablerad media gör det väldigt svårt att rätta till felaktiga bilder av hur det ser ut.

— Det är en stor utmaning för oss att nå ut med rätt information till de mest skeptiska. Det är så mycket som är konstigt när det gäller hur människor tar till sig information.

Ta till exempel det här med att Ann-Marie och en jämnårig kvinna med flyktingstatus under vissa förhållanden kan få samma pension. Det har vi ju konstaterat är rätt i sak.  

— Men det säger inget om hur många sådana fall det finns. De flesta som kommer hit är inte pensionärer. Och problemet är ju att Ann-Marie har för låg pension. Absurt låg pension.

Gemensam modell ett skydd mot populism

Till sist säger Malin Junestav att hon ser två huvudförklaringar till högerpopulismens framväxt, (eller som hon sen omformulerar det: Systemkritiken från höger)

— Det ena är att vi inte har tagit hand om dem som redan bor här tillräckligt bra. Det andra är att skillnaden mellan dem som har mest och dem som har absolut minst har ökat. 

Diskussionerna om vilken betydelse den växande klyftan mellan de rikaste och de fattigaste har förekommer inom många politiska områden. När det gäller socialförsäkringarna så blir det enligt Malin Junestav ett problem på grund av hur den svenska modellen är konstruerad. Vi har en inkomstrelaterad modell med ett tak för hur mycket ersättning man kan få. Det gör att många som tjänar över det taket allt oftare tar olika typer av tilläggsförsäkringar, antingen kollektivavtalade eller privata.

Det i sin tur blir ett hot mot den modell som Malin Junestav är övertygad om är den bästa: Den gemensamma. Hon jämför med USA och de långa matköer som man sett där under pandemin.

— Ett gemensamt välfärds och socialförsäkringssystem, där alla har rätt till vård utan att behöva betala hundratusentals kronor, är en styrka och en antikropp mot populism. Men det behövs nog en viss upprustning av de system vi har idag, säger hon.

Linda Thulin