Forskaren om Christian: “Visar på värdet av det kollektiva”

Efter besöket i Kärnebygd vill jag prata med någon som kan mycket om landsbygdsutveckling och som utifrån sin kompetens och erfarenhet kan ge sitt perspektiv på berättelsen om Christian. Själv har jag massor av tankar.

Jag hittar Josefina Syssner. Hon är biträdande professor i kulturgeografi vid Linköpings universitet, och har forskat mycket om landsbygdsutveckling. Hon har också skrivit flera böcker i ämnet.

Hon säger att hennes allra starkaste intryck är att berättelsen så tydligt visar på värdet av kollektivet och kollektiva lösningar.

— Det skrivs ofta berättelser om människor som har valt ett liv på landet, men många handlar om individualism. De beskriver starka individer som har kapacitet och drivkraft att göra allvar av sina drömmar.

Bryter mot klassiska bilden

Även om det är fint så tror Josefina Syssner att det kan göra att människor som känner sig små och inte orkar, tror att de inte har kapaciteten att klara en sådan livsstilsändring.

Det är därför hon blir så upplyft av berättelsen om Christian och Kärnebygd,

Den den bryter mot den gängse normen idag, att vi ska vara individualistiska och förverkliga oss själva utifrån ett inre sökande.

— Här är det tydligt att målet är att kunna leva på det man gör, men att vägen dit och varför också handlar om annat.

— Det handlar om gemenskap och att ha roligt. Att ta hand om varandra.

Men för att kunna leva på det måste man också vara innovativ och kreativ.

Jag säger att det är intressant att det ur ett rent politiskt perspektiv är lite som att de står med en fot i varje ideologi. Kollektivism och näringsverksamhet går liksom hand i hand. Och Josefina håller med.

Okej att ta hjälp av varandra

Det gör hon däremot inte när jag kommer med min andra analys. Den handlar om det här att Christian säger att det är lättare att hantera stressen när man gjort ett så medvetet val som de har gjort.

Och jag tänker att det säger något om samtiden. Hur viktigt det är för oss att ha en stark inre drivkraft, så vi står pall för alla yttre krav, val och möjligheter som vi utsätts för.

Men Josefina har snarare fastnat för att deras väg signalerar att det är okej, och till och med en framgångsväg, att stötta sig mot andra.

Att i detta samhälle, där det finns så mycket att navigera bland och så många krav, så behöver man inte klara det själv. Man kan ta hjälp av varandra.

Men då är det också viktigt anser hon, att man funderar över vad man har för nätverk och vad man kan samarbeta kring genom att kroka arm med andra. Man är kanske konkurrenter på ett plan, men kan vara samarbetspartner på ett annat..

— Det de ger uttryck för i berättelsen är en genuin tro på det småskaliga. De lever det på riktigt. Det betyder något på riktigt.

Folk orkar inte stora strukturer

Det där småskaliga verkar vara lite på frammarsch rent allmänt i samhället noterar Josefina Syssner. Hon tycker sig se att coronapandemin har fått folk att gå samman i mycket mindre strukturer än tidigare. Delvis för att vi måste förstås, men hon ser också annat.

— Före corona handlade mycket om storskalighet. Man skulle ha stora nätverk och stora organisationer. Men nu orkar folk inte förhålla sig till de stora strukturerna. Inte ett helt universitet eller ens en hel avdelning. Mindre grupper är inte lika platsberoende och det blir tätare och mer intensivt i mindre grupper.

2EAD27D0-510B-4BED-9F95-953D53003961jpeg

Josefina Syssner har många års erfarenhet av landsbygdsfrågor och blir upplyft av berättelsen från Kärnebygd. Foto: Anders Ristenstrand.

Coronapandemin och de förändringar den tvingat oss till leder in på digitaliseringen och rollen den spelar i Christians liv. Han tycker ju att kommunal service behöver bli mer digital och mindre uppbyggd kring en specifik plats eller tidpunkt. Det är då man kan få kommunal service på riktigt.

Värdet av mikromöten

Men det där är dubbelt för kulturgeografen Josefina Syssner. För givetvis är det bra att man kan jobba överallt. Att man kan sitta i ett hus i Kärnebygd och göra en massa saker utan att behöva åka in till stan. Men det finns även en annan sida.

— När man pratar om digitalisering så handlar det ofta om en platslöshet. Att platsen är oviktig. Men trots att de i Kärnebygd är så digitala så är ju människorna och själva platsen som gör den så speciell.  

Josefina säger att föreställningen att vi kan få all service på nätet, mat bank, vård och så vidare helt förbiser värdet av alla de mikrohandlingar som det innebär. Att gå till biblioteket eller affären, att möta nån på banken eller prova skor.

— Alla de handlingar som kan göras digitalt skapar ju dynamiska effekter vad gäller gemenskap, identitet och trygghet. Och vad vi vill med den här platsen? Har man inte mikromöten, var ska då samtalen uppstå?

Samarbeten ger trygghet och gemenskap

Det här är en viktig fråga för framtiden anser Josefina Syssner. Hur vi ska skapa meningsfulla platsbundna sociala nätverk i det samhälle där de inte behövs.

Hon säger att vi som människor intuitivt känner igen ett sammanhang som skapar trygghet och gemenskap.

— Och det har de i den här berättelsen, för de skapar samarbeten.

Hon jämför med hur det kunde varit om lika många människor bodde i lika många hus, men var och en skötte sitt, utan naturliga mötesplatser. Då skulle en granne kunna köra förbi på vägen och man skulle undra vem det var.

— Vi som människor känner igen ett möte som är eftersträvansvärt.

Det behövs något mer än vår egen möjlighet att skapa våra jobb. Platsen behöver nån annan kvalitet också.

Påhittigare tradition på landet

Till sist måste jag också bolla min känsla av att det ju är här, i de här sammanhangen på landet, som lösningarna på flera av våra samhällsproblem finns. Att det finns ett framåtsträvande och ett lösningsfokus bortom politiska låsningar.

Josefina Syssner berättar att hon hört den reaktionen vid ett seminarium nyligen. Någon invände mot idén att innovation handlar om staden och om högteknologi och menade att det är inom jord och skogsbruk innovationen finns.

Inte heller Josefina ser innovation som något urbant. Uppvuxen på landsbygden, I Åsa i Kungsbacka kommun, levde hon lite som i en Åsa-Nisse-film säger hon.

— Folk gjorde saker för att lösa problem här och nu. Kreativa och konstiga lösningar. Det ser jag inte när jag kommer till stan. Där är det mer tillrättalagt. Och staten som organisation är väldigt inriktad på storskaliga lösningar som man utarbetar till ett genomsnittssamhälle. Det passar dåligt för de som sticker ut.

Liknande människor som pratar om samhället

Jag som just återvänt till småstaden efter åtta år i Stockholm tycker själv att det kan vara svårt att få vissa där att lyfta blicken. Att få dem att se hur annorlunda man kan göra saker utanför storstaden. Jag frågar, inte utan viss frustration, hur man gör för att den typen av liv ska få mer genomslag. Att det finns så mycket mer att berätta och lära sig av livet utanför storstaden.

Josefina pratar då om likriktningen bland de som pratar om samhällsfrågor idag.

— Det finns massor med människor i Sverige som är otroligt uppfinningsrika för att de måste.

Men dagens samhällssamtal förs mellan människor som har det som jag. Vi är etablerade och har det ganska bra och behöver inte vara så uppfinningsrika för att klara vardagen.

— Det finns något introvert, självupptagen och oreflekterat över många som lever de här “trygga” liven i storstan, säger hon.

Samtidigt menar hon att statens ansvarsområden handlar om ganska abstrakta saker som att öka effektiviteten och lösa olika mer övergripande frågor. Sånt som inte alltid berör så mycket i vardagen.

-- Så vi har ett “storsamhälle” som är ganska självupptaget, och sen har vi en vegetation av massor med kreativa människor som är det både för att de måste men också för att de vill och kan.

Linda Thulin