Kärlek till min barndoms fotbollsklubb

Min barndoms fotbollsklubb behöver kärlek.

Ja, egentligen behöver de pengar till ungdomsverksamheten och därför efterlyser de kärlekssponsorer, där vi som gillar det de gör pytsar in en tusenlapp. Och även om det nu är många år sedan, så förvaltade LFK mitt tidigt väckta fotbollsintresse med den äran under hela min barndom. 

Därför vill jag självklart bli en kärlekssponsor.

Men förutom pengarna vill jag också - för er som inte haft förmånen att uppleva det själva - beskriva i ord vad det har betytt för mig att fotbollen fanns i mitt liv under uppväxten.

Mina första steg som fotbollsspelare tog jag som sexåring, i det som då kallades kvartersfotboll. Det var mycket lek över spelet, även om just jag och min bästis kanske gick lite över gränsen med att inte ta det på blodigt allvar. Ledarna fick se till att vi aldrig spelade i samma lag, eftersom vi annars sprang och höll varandra i handen under matcherna.

Foto: På LFK:s hemsida kan man läsa mer om hur man blir kärlekssponsor.

Efter de där första matcherna tillhörde jag LFK:s flickverksamhet tills jag blev “dam” i tonåren. Jag gjorde det trots att jag aldrig var någon stjärna. Mullig, och varken särskilt snabb eller teknisk, hittade jag ganska snabbt min plats som målvakt. I ett väldigt bra flicklag var det rena drömmen, eftersom man fick spela och dessutom vinna ganska ofta, trots avsaknad av talang.

Men trots att min fotbollskarriär inte innehåller några hjältemodiga räddningar och sammanlagt bara ett enda mål (när ett skott träffade mitt knä i straffområdet) så kan jag fortfarande passera en elljusupplyst grusplan i valfritt samhälle och längta efter leriga träningar en regnig tisdag i november. Och jag drömmer fortfarande att jag återupptagit min spelarkarriär, trots att det är över 30 år sedan jag senast snörade på mig ett par fotbollsskor.

För det hade en outplånlig inverkan på mig att under dessa viktiga år i livet få vara en del av en fotbollsklubb. Att som barn få tillgång till en kontinuerlig parallell värld utöver hem och skola gjorde mig delvis till den jag är idag.

Det fostrade och härdade. Lärde mig om laganda, tillhörighet och disciplin.
Och om glädjen i och värdet av fysisk aktivitet.

Jag lärde mig att inte följa minsta motståndets lag, för träna skulle man. Även om man var trött, hade läxor och tyckte att det var skitlångt att cykla i motvind till IP (typ 3 km).

Jag lärde mig om den rent geografiska världen utanför centrala Laholm. Vilka andra skäl hade man som barn att åka till Heberg, Kornhult, Simlångsdalen och Genevad, liksom?

Att få bli en del av något större än bara min egen klass i skolan hade också stor betydelse. . Världen blev mer än jämnåriga kamrater som i bästa fall ville leka på rasten, i värsta fall retade och frös ut. I omklädningsrummet mötte jag såväl tjejer i olika åldrar som vuxna kvinnor, och alla bidrog de till min bild av vad en kvinna kan vara.

Jag minns också med glädje allt vi gjorde för att samla in pengar till klubben. Vi åkte kommunen runt och samlade in tidningar och tomglas, vi sålde korv på matcherna, och vi arrangerade bilbingo. Och för att kunna åka till en turnering i Skottland 1981 satte vi upp en cabaret som jag fortfarande kan citera repliker från.

Foto: Givetvis blev det en lokal nyhet att vi åkte utomlands på turnering.

Att vi på just den turneringen också såg ett klassiskt möte mellan Glasgow Rangers och Celtic fattade jag inte förrän 30 år senare. Jag minns bara att “fuck” visst var ett väldigt vanligt engelskt ord som jag inte hade lärt mig i skolan. Jag var 11 år och det var mitt livs första resa utan mina föräldrar. Det hade aldrig hänt utan fotbollen.

Jag ägnade mig åt många aktiviteter i barndomen, men fotbollen var konstanten och lade grunden för mycket. Till och med för min hälsa som medelålders. Forskning visar nämligen att alla vi som var aktiva som barn har glädje av det hela livet, rent fysiologiskt. Fotbollsåren präglar mig alltså fortfarande. Inte bara via det fortsatt stora intresset för sporten, utan också genom min hälsa. Många gånger har läkare konstaterat att jag trots vissa andra problem har imponerande värden. Allt tyder på att det beror på barndomens idrottande.

Och till skillnad från jämnåriga vänner som inte höll på med idrott som barn så har jag idag väldigt nära till den i medelåldern så viktiga fysiska aktiviteten. Numera blir det sällan mer än raska promenader och styrketräning på gymmet, men jag identifierar mig fortfarande som en idrottande person. Jag lärde mig tidigt hur roligt det är och hur bra man kan må. Och jag vet allt om att vilja lägga av efter tre minuter, men att belöningen kommer så småningom.

Så till er som kämpar på med LFK:s ungdomsverksamhet (och alla andra klubbar i samma läge) vill jag säga TACK!  Tack för att ni ger barn och unga en viktig och ovärderlig erfarenhet för resten av livet.

Och tack för fotbollen!
<3 <3 <3