Krönika: Måste vi drunkna i journalistik?
Betydelsen av bra journalistik har kanske aldrig varit större än idag.
Och det görs bra journalistik i Sverige. Verkligen.
Men framför allt görs det mycket journalistik. Mediehusen pumpar ut nytt material, på alla plattformar av alla de slag. Något för alla, högt och lågt.
Samtidigt varnas det för hur allt fler undviker nyheter eller söker sig till alternativa informationskällor med varierande grad av faktagranskning och källkritik. På sikt kan det bli ett demokratiskt problem och många funderar nu över hur man ska vända utvecklingen.
Min lösning sågar möjligen av den gren jag sitter på men jag lanserar den ändå: Vi behöver mindre journalistik.
Själv har jag nyligen slutat på Sveriges Radio efter 25 år som nyhetsjournalist. Visserligen hade jag en utmattningsdiagnos på erfarenhetskontot, men jag tror ändå att min nya känsla är bekant för många nyhetskonsumenter. Jag upplever att jag simmar runt i ett gigantiskt hav av journalistik där det är övermäktigt att välja bland allt viktigt som berättas.
Jag frågar mig också ständigt: Orkar jag bli bedrövad igen? Förbannad? Rädd? Tappa hoppet?
Nej, jag gör ju inte det. Så istället har jag trappat ner min nyhetskonsumtion.
Att inte läsa minst en morgontidning, titta på Aktuellt varje dag eller hålla kolla på flashar i telefonen har visserligen gjort mig mindre upplyst. Men det har gjort livet bättre, roligare och enklare.
Det är en ganska trist insikt för en mångårig nyhetsjournalist. Trist men nyttig.
För mitt bland nyheterna om tillståndet i världen så har vi alla vårt eget elände att dras med: En son som inte vill gå i skolan, en mamma som jobbar för mycket, en pappa som dricker. Det spelar ingen roll att våra problem är små jämfört med kriget i Jemen eller den galopperande klimatkrisen. Vi orkar ändå inte hur mycket som helst.
Samtidigt behöver vi veta vad som händer i världen. Och vi måste ha förmågan att se utanför vår egen lilla bubbla av elände. Annars går det inte att förändra något.
Men måste vi drunkna i journalistik?
Jag och många nyhetsjournalister med mig vet hur det dagliga arbetet i nyhetsfabriken präglas av att “fylla”. En ny sändning, ett nytt program eller en ny tidning ska få sin förutbestämda mängd innehåll. Oftast lite mer än man känner att man mäktar med.
Detta sker inte sällan på bekostnad av fördjupning och uppföljning. Och det innebär att kravet på vad som verkligen är värt att berätta sjunker.
Men nu när vi kan få nyheter precis när vi vill och exakt när det händer så undrar jag om det inte går att tänka om i grunden. Jag skulle gärna se att man drastiskt minskar antalet nyheter och istället har beredskap vid stora nyhetshändelser. Journalisterna skulle slippa hetsa fram material på “mellanmjölksnivå” och konsumenterna skulle inte heller drunkna i utbudet.
Kanske skulle även en annan positiv sak hända. Att de riktigt viktiga nyheterna skulle nå fler och få ett bredare genomslag. För när medierna, publiken och de ansvariga snabbt hastar vidare till en annan nyhet så riskerar också nyheter att drunkna.
Möjligen är det därför vi först under pandemin insett att det inte gjorts något åt problemen inom äldrevården, trots återkommande larmrapporter. Eller att skolan sakta men säkert sjunkit ner i ett marknadsträsk, trots att OECD redan 1992 varnade för riskerna med det svenska friskolesystemet. Ingen hann gå på djupet och hålla kvar i de viktiga nyheterna för det kom hela tiden en ny sändning att fylla och en ny tidning som skulle bli klar. Och publiken hittade en gullig kattvideo som tröst i eländet.
Linda Thulinlinda.thulin@livetilandet.se