Krönika: På andra sidan väggen fanns svaren

I nästan hela mitt yrkesliv har jag älskat mitt jobb. Ändå har jag haft jobbångest på så gott som daglig basis.

Ända sedan jag var liten har jag varit glad, utåtriktad och haft lätt att få vänner. Ändå har jag konstant plågats av tankar om vad andra ska tycka om mig, vad jag borde sagt och gjort i olika situationer och hur jag borde vara som vän och sällskap.

Jag började läsa och skriva när jag var fem år och har alltid haft lätt att lära. Oavsett vilka jobb jag haft så har jag fått beröm för min insats. Ändå har jag stressat varje dag för att bevisa att jag är bra på det jag gör.

Inte förrän jag var mitt inne i en svår utmattningssjukdom som aldrig verkade släppa taget såg jag sambandet. Hur prestationsångesten förpestat hela mitt liv och bidragit till att jag jobbade mig in i den berömda väggen.

Då, när det var som värst, hände det för mig helt ofattbara. Jag började tvivla på att jag någonsin skulle kunna jobba igen. Paniken var massiv och bidrog inte direkt till mitt tillfrisknande. I alla fall inte till en början.

Men som så ofta behöver man bli riktigt desperat innan man fattar vad som måste göras och vad som är viktigt på riktigt. Först då vågar man överge sina heliga kor och tänka helt fritt.

Hur ska mitt liv se ut om jag inte kan fortsätta med det jag gjort de senaste 25 åren?

Så fort tanken dök upp om att flytta hem till Halland och sluta på Sveriges radio förstod jag att det var den enda vägen. Mindre tydligt var hur jag skulle försörja mig istället.

Men om man nu ska se något positivt med att inte orka vara social eller kunna ha ett normalt liv i över fyra år, så är det att man får mycket tid att tänka. Man hinner omvärdera vad som är viktigt både en och två gånger (och man hinner se sinnessjukt många TV-serier).

Man hinner också träffa väldigt många människor vars jobb det är att hjälpa en att bli frisk. Själv hann jag med sex olika läkare, tre terapeuter, två sjukgymnaster, två rehabsamordnare, en psykiater, tre handläggare på Försäkringskassan, fyra chefer och en HR-person.

Vill man raljera kan man säga att det är helt orimligt många, men hellre för många än ingen alls säger jag. Var och en av dem har på olika sätt hjälpt mig vidare på vägen.

Och hjälp behöver man. Sen behöver man processa. Och älta. 

Med nära och kära. Med väggarna. Med hjärnspökena och demonerna.

Och sen behöver man skriva och känna. Leva och pröva. Och till slut kan alla känslor, tårar och tankar, alla förspillda timmar, dagar, veckor och månader sammanfattas i några korta meningar:

* Man orkar inte göra allt man vill.

* Allt man tänker är inte sant.

* Man måste lyssna på sin kropp.

* Ingen är en superhjälte.

* Det är bara jag som har facit till vem jag är.

När allt det där föll på plats för mig blev valet enkelt. Det gick inte att fortsätta där jag var. Jag orkade inte längre med villkoren på en intensiv nyhetsredaktion med dagliga deadlines och en ständigt hög personalomsättning. I och med det tappade också det där med att bo i Stockholm sin charm.

Det är nu ett drygt halvår sedan jag flyttade hem till Halland och sakta men säkert har jag vunnit tillbaka mitt liv.

Jag har startat ett eget företag och skaffat ett nytt hem. Jag har återvänt till ett sammanhang där livet så som jag behöver ha det fungerar bättre.

Häromdagen stod jag i mitt kök och lagade mat till tre av mina bästa vänner. När jag tog en klunk av min prosecco hörde jag skratt från balkongen och plötsligt vällde tårarna fram. 

I flera år var såväl matlagning som alkohol eller middag med mer än en person i taget mycket sällsynt. Nu var allt på samma gång inte bara möjligt, det var roligt också.

Det är klart att det finns en sorg över de missade chanserna. Över åren som bara gick. Och inte alla saker i livet går att ändra på hur gärna man än vill.

Men jag vågar nog påstå att jag aldrig har mått bättre än jag gör nu.

För på andra sidan den där vidriga väggen fanns de viktiga lärdomarna om livet. De som gör att jag nu vågar leva utan att ständigt prestera, kämpa eller stressa. Nu vet jag vem jag är och vad just jag behöver för att må bra.

För inte så länge sedan trodde jag inte att det var möjligt.